MAJ LINDBERG

Dragsnöre nr 63

 

Jag heter Maj Lindberg och är snöre nummer 63 och har varit med i Dragsnörena ca 30 år. Jag bor i Mariehamn, enda staden på Åland och på en av de ca 6000 öarna i den åländska skärgården.

 

Åland är en helt svenskspråkig och självstyrd del av Finland. Vi har eget parlament och har valt att stå utanför EU:s skatteunion. Av det följer att vi har en tullgräns mot EU och även mot Finland. Alla varor måste tullas in när de kommer över skattegränsen och på båtarna som trafikerar till och från Åland kan man fortfarande handla taxfree. Turismen och sjöfarten är de viktigaste näringarna på Åland.

 

'Sedan två år är jag pensionär efter 40 år som matematik lärare inom sjöbefälsutbildningarna vid Högskolan på Åland. En stor del av eleverna är svenska pojkar och unga män. De kommer från både södra och norra Sverige. Efter avlagd examen arbetar de som sjökaptener eller fartygsingenjörer i maskin eller el. Praktiskt taget alla elever och även kolleger under hela mitt yrkesverksamma liv har varit män.

 

I mitt barndomshem var handarbete och hantverk naturliga element i livet genom att min mor var modist och hade egen hattaffär. Hon gjorde hattar i alla möjliga material som skinn, filt, sammet och vävda band av halm. Många olika material användes också till dekorationerna i hattarna som olika typer av band, tygblommor, spännen och fasanfjädrar. På kvällarna och sent in på nätterna arbetade mor med beställningar för att för att få de beställda hattarna färdiga i tid.

Mycket textil och hantverk kom jag således i kontakt med redan under uppväxten dock ingen vävning. Den kom in i mitt liv då jag och min man köpte ett gammalt hus som hade stått öde och delvis möblerat i 30 års tid. De gamla gardinerna hängde söndriga men kvar i fönstren och de gamla trasmattorna låg på golvet. Det var en fin stämning i huset och jag kände att jag måste lära mig att göra nya textilier liksom de tidigare invånarna också hade själv gjort sina textilier. Så blev det att jag våren 1975 gick på en vävkurs och genast efter kursen köpte en gammal vävstol (daterad 1834). Det gick bra att väva både mattor, gardiner, handdukar och möbeltyger med denna enkla allmoge vävstol.

Med vävningen kom sedan också intresset för växtfärgning och spinning av ull. Det blev som att allt hör ihop, när man väver lär man sig hur garner ser ut och sedan vill man veta hur de tillverkas. Och efter ullen kom linet. Jag hittade gamla människor som hade berett och spunnit lin och som kunde lära ut konsten. Jag har alltid handarbetat, både stickat och virkat och broderat och sytt kläder och det gör jag ännu också, men med alla dessa tekniker kändes det som att nu när jag kan det finns inget mer att lära sig. Med vävningen har det varit helt annorlunda, vävningen tar aldrig slut, det finns hela tiden mera att lära sig. Vävningen hänger ihop med både spinning och fägning och efter växtfärgning följde syrafärgning för ull och reaktivfärgning för lin. Sedan kom jag till en punkt där flera skaft behövdes för att kunna väva mer är bara rutor och ränder. Då köpte jag en 150 cm Glimåkra kontramarsch och dragrustning med 21 drag. Samtidigt köpte jag även boken Upphämta och damast av Lillemor Johansson och blev medlem i Dragsnörena. Boken studerade jag noggrant och antalet damastvävstolar har ökat avsevärt under årens lopp. I dag finns det flera av dem i båda hemmen och det finns både harnesk och drag till dem. Numera när vi båda är pensionärer bor vi mest (i hemmet) ute på ön. Vi har inga bekvämligheter där dock flera damastvävstolar. Ute på ön bär vi in ved och vatten och eldar i kakelugnarna.

 

Även om det blir en hel del damast så är jag mycket intresserad av även andra typer av vävar. Jag väver i alla tekniker och alla material och allt från trasmattor till silkessjalar och linnedukar med tillhörande servetter, ryor och bildväv, allt är fortfarande intressant och som sagt man kommer aldrig till slutet med vävningen det finns hela tiden nya saker att lära sig. Jag går ofta på kurser och reser till olika platser för att se på textil och för att få inspiration.

Dragsnörena ordnar i sommar en kurs i att göra ett damastmönster utgående från ett fotografi. För några år sedan deltog jag i en sådan kurs på distans, de andra deltagarna var i Helsingfors. I kursen ingick att teckna ett eget mönster och bearbeta teckningen i Photoshop. Vi skulle lära oss att göra ett mönster och vi skulle använda flera olika bindningar i mönstret. Varje bindning skulle markeras med sin egen färg i bilden. I kursen ingick en resa till Florens där mönstret skulle vävas i gamla Jacquardvävstolar med datorstyrning i stället för kortkedja. Följande år var jag med samma grupp åter på en till resa till Florens. Den gången vävde vi sammet i siden med gamla Jacquardvävstolar och denna gång med kortkedja. Även det mönstret bearbetades före resan hemma med hjälp av dator och på plats i Florens fick var och en slå korten till sin egen väv. Ett 20 cm långt stycke sammet med eget mönster fick alla med sig hem. Nedan en bild av mitt tyg med lupiner, vävd under första kursen i Florens.

I vinter har jag ytterligare en gång bearbetat ett mönster i datorn för att sedan under en kortkurs kunna väva det egna mönstret i en elektronisk Jacquardvävstol, en TC2 vävstol. Vi var tre erfarna vävare som till-sammans deltog i denna kortkurs i bearbetning av mönster och vävning i Holland. För nästa år har vi redan bokat in vävtid åt oss alla tre för en till likadan kurs, dock en dag längre kurs. I bilden nedan sitter jag och väver mitt mönster under kursen i Holland. Som man ser på bilden sker vävningen för hand, datorn sköter ”dragandet av mönstret” enligt det i Photoshop bearbetade mönstret.

Jag ingår i en grupp vävare som träffas varje år i Tyskland hos Beate Stuermer för att väva tillsammans. En del år har vi träffats även på sommaren i Skandinavien. Vi kallar våra träffar ”Weben mit Freundinnen” eller ”Vecka 8” eftersom vi i regel träffas under vecka 8. Under en veckas tid väver vi tillsammans.

Min utbildning inom matematik kopplar jag sällan till vävningen även om räknekunskaper hela tiden kommer till användning inom vävningen. Våren 2016 vävde jag till en utställning med temat ”Våga, vågat”. Jag tänkte rätt mycket på vad att våga innebär och när vågar man. Bland annat kom jag till att artister inom musiken ofta vågar gå till nästan det fula och chockerande för att väcka uppmärksamhet, men måste man göra något fult för att det skulle betecknas som vågat. Kan vackra mönster någonsin anses som vågade? Så kom jag till slut till frågan vad är vågat för mig och när vågar jag. Några dagar tidigare hade jag rensat i mina skåp och lådor och tanken var att det nu var tid att kasta bort material som hörde ihop med mitt jobb. Jag började med några pärmar med gamla prov jag hållit för mina elever.

Från början var tanken att vi alla lär ut våra knep till de andra i gruppen. Under de senaste åren har vi övergått till att ta ett för alla nytt tema och tillsammans sätta oss in i det. Alla gör 1-2 varpar hemma och tar dem med sig till Tyskland. Hos Beate sätter vi upp vävarna och alla väver en ca 60 cm lång provbit av varje varp och i slutet av veckan har alla med sig prover från alla uppsättningar. Medlemmarna i gruppen kommer från Schweiz, Tyskland, Holland, Sverige och jag från Finland. Sammansättningen i gruppen har varierat genom åren, någon kan vara borta ett eller flera år av familje- eller hälsoskäl, men i stort sett har vi varit 6 deltagare vid varje träff. Temat för årets träff var ”Weaving with Echo und Iris” från boken med samma namn och skriven av Marian

Stubenisky. Året innan gjorde vi Vävd shibori. En del år har vi träffats även på sommaren och vävt Kumihimo hos Gisela von Weisz i Småland sommaren 2016 och brickband på Åland sommaren 2015. Att väva tillsammans med vänner och gemensamt sätta sig in i en ny teknik är något jag varmt rekommenderar även för andra vävare. Det hade tagit en evighet för mig hemma att göra alla de prover jag hade med mig från träffen i februari. Varje prov kom från sin egen uppsättning av en och samma vävteknik. Antalet skaft och trampor och solvning varierade från prov till prov. Året innan hade jag med mig 4,5 m prover i Reformbindung, i olika varianter av denna teknik. Det är både roligt och effektivt sätt att lära sig en ny teknik genom att göra jobbet tillsammans. Resultatet kan bli helt annorlunda när nästa vävare sätter sig i vävstolen främst genom att alla väver med sina färger.

 

För min del började vecka 8 träffarna när jag hade Beate på besök hos mig på Åland. Några veckor tidigare hade jag varit på kurs med Dragsnören och lärt mig skaftväxling med Gisela von Weisz som lärare. Efter kursen satte jag själv upp en varp för att hemma testa den nya tekniken. Jag hade hunnit väva en meter före Beates besök. Hon undrade om hon kunde få väva en provbit i min varp och det hela slutade med att hon blev så förtjust i tekniken att hon vävde upp hela varpen och jag fick sätta upp en ny åt mig själv. Vi diskuterade och jämförde hur vi gör olika moment under vävningen och lärde ut våra knep åt varandra. Så kom vi till att vi borde träffas regelbundet för att väva tillsammans och bjuda in andra vetgiriga vävare till gruppen. Vi har redan flera tänkbara teman för nästa års träff.

Jag började läsa genom texterna och uppgifterna och kunde inte kasta bort någonting. Pärmarna åkte tillbaka in i skåpet. Jag bara kände att det här är fina saker, det här har jag alltid tyckt om. Det var väl därför jag började studera matematik i slutet på 1960-talet. Mina funderingar om vad som är vågat blev dock hopblandade med detta försök att städa bort onödiga papper och då insåg jag att det för mig skulle vara vågat att blanda ihop matematiken med min vävning. Jag har alltid hållit dem helt avskilda, som två olika delar i mitt liv som inte tål att blandas ihop. Till slut tog jag mod till mig och ritade ett mönster med formler som jag plockade ut från de pärmar som jag några dagar tidigare varit på väg att kasta bort. Jag vävde en halsduk med mönstret och njöt oerhört av vävningen. Jag vävde sjalen med avigsidan upp. Det blev också en teknisk utmaning då jag ville att båda ändorna skulle ha texten rätt väg när halsduken hänger om halsen. Med andra ord gjorde jag mönstret i sista ändan så att texten var upp och ned vänd och skulle läsas från vänster till höger. Jag hade inte en aning om allt skulle bli rätt när sjalen kunde granskas i handen, jag fick bara lita på att jag tänkt rätt när jag komponerade mönstret. Sjalen är dock mycket diskret med orange varp och rött inslag som gör att mönstret inte sticker ut särskilt mycket. Alltså kanske jag ändå inte vågade tillräckligt mycket. Se själv på bilder till höger.

För de flesta säger det här mönstret ingenting men jag lovar, det är häftiga saker i dessa koder. Det är Laplace transform och vektorkalkyl och komplexa tal och matriser och sannolikhetskalkyl. Men det är inte bara matte som är häftigt och håller, det gör vävningen också! Den tar aldrig slut, nya saker att lära sig dyker upp hela tiden.

 

Sist ett par bilder från miljön ute på en skärgårdsö, 4 km lång och 2 km bred omgiven av rätt stora vatten. Bilden är tagen för några veckor sedan på vår promenad till öns södra strand. Vi skulle dit för att se hur långt blåsipporna i en backe längre in på land har kommit i den kalla och sena våren. Av bilden syns också att det är mycket vatten överallt. Det är egen båt som gäller om man skall ta sig hit.

 

Ha det bra i vävstolarna och ursäkta att texten blev så lång. Kanske fick jag inspiration?

Med vänlig hälsning

Maj

Föreningen Dragsnörena

c/o Lena Sjöblom

Riddaretorp 205

382 96 Nybro

Org.nr 83 88 00-9030

 

Email dragsnorena@gmail.com

All rights reserved